”Hur är formen?”
”Jo, den är bra…iallafall när jag springer 5 km. Men det är ju skillnad att springa en mil.”
”Men spring 5 km då. Och gör det två gånger.”
Det är onekligen heta tips man får från kollegorna såhär dagen innan ett lopp. Ska verkligen försöka tänka att det bara är en halvmil jag ska springa imorgon, och när den är över så tänker jag samma sak igen. Vem vet, det kanske fungerar?
Nej, ska jag vara helt ärlig är jag inte särskilt orolig för löpningen runt Djurgården imorgon. Visst är jag taggad till tusen, och visst kommer jag att göra mitt yttersta för att komma under den där 45-minutersgränsen, men det är utfallsstegen som alla ni fina människor har samlat ihop till som får mitt hjärta att slå en aning snabbare – både av kärlek till all medmänsklighet och av adrenalin skapad av skräckblandad förtjusning. Utmaningen i att göra 640(!) utfallssteg (som är den aktuella siffran just nu) direkt efter att man har gett allt i en mil, den kräver ”lite” extra envishet. Jag kommer förmodligen att bränna av dem vid Plans tält på Gärdet strax efter målgången…någon som är sugen på att hänga på och få lite extra fast rumpa såhär på sensommarkvisten?
640 utfallssteg anyone?